Blog-o-rama. Foto: Christian Finnskog

Jag blev under torsdagskvällen nästan – nästan – omvänd och började titulera mig blog-hop-punkare, men kom fram till att jag inte har nerver till det.

Stället heter Beauty Bar, och är det semi-ironiska-solbrillor-i-neonfärger-och-alltid-en-svindyr-videokamera- eller-superbadass-stillbildskamera-på-lur-tätaste stället på SXSW. Folk skiter i om banden låter ape, bara det PUMPAR. Det är lätt att bli förförd av stämningen; vokalisterna i de svinhippa orkestrarna crowd-surfar mer än de står på scen, och 30 % av publiken befinner sig uppe med bandet. Folk kastar sig hämningslöst, de skriker, det handlar om att utagera så mycket som möjligt. Fastna på en av de 300 kamerorna som blixtrar var femte sekund. Det är 2009, och jag gillar det. I alla fall delvis. Två band och en stackars wannabe invaderade scenen under de tre timmarna jag prövade vara seriös musikjournalist. Alla prövade att övergå varandra i galenskap. Jag blev mindre seriös för varje minut.

Klockan 20.30: Team Robespierre från Brooklyn New York. Skitiga punkare med en förkärlek för fångande synthhookar och pulserande beats. Vokalist Rex var inte en enda gång uppe på scenen, utan insisterade på att stå mitt i publiken, svettig och med vild blick skrek han före första låten började «We´ve been drinking for two weeks straight, and then we went to Texas. Let´s get fucked, fucked up!». Tolv minuter ut i konserten såg det ut så här:

You´re outta here! Foto: Christian Finnskog

Var det bra? Definitivt. Kunde något liknande hänt på en norsk scen? Absolut inte. Det var som om 300 personers kåta vårhormoner utlöstes samtidigt, och jag som reserverad svensk började oroa mig för säkerheten. Jag fick rätt. Efter cirka trettio minuter ramlade nästan Marshall-stacken i scengolvet, trummisen slog av en bit av ride-cymbalen och en tjej som (inbillat) tryggt vilade på folks fulla armar i ett par minuter, ramlade i golvet. Festen fortsatte ändå. Mellan två av låtarna dundrade KLF´s «Justified And Ancient» ut. Tror jag.

Fem minuters paus, och alla sticker ut och tar bilder av varandra och röker gratis Camel Light. Sedan är det dags för Totally Michael. En enmansorkester fattigt beväpnad med en gitarr och en välfylld ipod som fungerar som beatmaskin. Han prövar att stagediva, det fungerar inte över huvud taget. Han prövar att slänga skit till publiken. Möts med avstängda kameralinser. Kan man säga osty? Som i cheesy? Herregud, en del folk måste verkligen ta sig samman. «Let´s get back to 1993» ropade han. Och herrejävlar som jag plötsligt saknade Dr. Alban.

Det drar ihop sig till det alla väntar på. The Death Set. Australiensare som anammat amerikas östkust som sin bas, och musikhistoriska inspirationskälla. Det är punk med en hiphop-samplingar, stenhårda synthbasar och i det närmaste epileptiska konsertframträdanden. Jag stog vid sidan av en norsk kille med ingående kunskap om deras besök på backstagen på Blå under Øyanatt förra året. Han bara skakade på huvudet vid blotta minnet. Det vi bevittnar är inget annat än rå energi. En hämningslös musikalisk katapult. Totalt ut av kontroll. Efter sju minuter såg det ut så här:

Look ma, no hands! Foto: Christian Finnskog

För att uppsummera så blev jag slått i backen av all energi, festglädje och känslan av interaktivitet bland publik och artister. Men samtidigt så sitter jag igen med den tomma känslan av att allt bara handlar om att bli fotograferad. Kul var det, oavsett.