Jag kan väl knappast smycka mig med att ha varit överbegeistrad för Cat Power. Men när hon gör en av tidernas finaste låtar, «The Dark End of the Street», rättvisa på en ny EP, så tar till och med jag av mig hatten.

«The Dark End of the Street», skriven av Dan Penn och Chips Moman, har insjungits av en hel hord med artister före Charlyn «Chan» Marshall alias Cat Power ställde sig bakom mikrofonen. För att nämnda några av de bästa; Flying Burrito Brothers (Gram Parsons), Aretha Franklin, The Afghan Whigs och Percy Sledge. Och några av de mindre vällyckade; The Commitments, Ryan Adams & Courtney Love och Diamanda Galas.

Men en version har fram tills nu stått ut av som oövervinnlig, och även om Cat Powers version är aldrig så fin så tror jag att den står sig till evig tid, i alla fall för mig.

Jag pratar om James Carr‘s orginalversion från 1967. Den seriöst förbisedda soulmannen får med sin tolkning nackhåren att resa sig. Han sjunger inte bara texten, han berättar den. Han förstår den. En talang som numera blir allt mer sällsynt:

[youtube 5YnHmaYaJpo]

Vidare så är Ry Cooders instrumentalversion heller inte att leka med, den mannen kan sin gitarr:

[youtube iHj2WPhC9DY]

Du skall givetvis få höra Cat Powers version också, skulle ju bara fattas.
cat_power_-_dark_end_of_the_street_dark_end_of_the_street