2. plass:

Svenskt kaffe

- – -

av Markus Lantto

- – -

Elvis Presley sätter sig med en tung duns på stolen i köket. Sitter en stund, flyttar sedan över till kökssoffan.
- Jag tar lite kaffe, OK? säger han, reser sig upp igen, och går till köksbänken där termosen står. Han fyller en kopp och sätter sig på stolen för att sedan åter flytta över till soffan.
- Jag är så trött, jag förstår inte. Varför är jag så trött, Marky? Jag tror Bob och Kevin har gått på fisketur. Har du sett killarna idag, Marky?
- Nej, inte idag, säger jag. Han petar sig lite i näsan, verkar inte se att jag betraktar honom från min fåtölj ute i rummet.
- Bob är ju också svensk, visste du det, Marky? Nej, vänta, det var hans farfar som var svensk. Han hette Sven. Jag tror det. Bob brukar berätta om sina gamla släktingar i Wisconsin. Lindeman. Familjen Lindeman. Kevin är jude, men han är en bra karl han också. Jag börjar vänja mig vid svenskt kaffe, känner jag. Du är bra på kaffe du, Mark.
Elvis tar av sig sina stora solglasögon och ser på dom. Det ser ut som om ett smil håller på att ta form på hans läppar. Han tycker om att sitta i mitt kök.
- Jag tror dom är på fisketur, säger han lite dröjande. Bob och Kevin är dom mest värdelösa livvakter jag någonsin haft. Men dom får mig att känna mig fri på något sätt. Jag ska nog be att få följa med nästa gång. Bob får köpa ett fiskespö åt mig när han åker in till byn.
Elvis börjar slå takten med en tesked mot bordet till någon sång han verkar ha fått i huvudet.
- Tänk att jag aldrig kan lära mig sångtexter. Kan du förstå det, Marky? År efter år med samma gamla låtar. Och ändå har jag aldrig lyckats lära mig dom. Du vet, min son, jag brukade ha folk som stod med textskyltar nedanför scenkanten. Ibland råkade jag sjunga samma textrad två gånger. Elvis skrattar till. Jag ser hur han skiner upp. Han verkar för ett ögonblick lite lättare. Men så sjunker han ihop igen och sitter tyst en lång stund. Jag väntar på att han ska börja prata om Las Vegas igen, men det gör han inte.
- Idag ska jag skriva ett brev till Lis. Jag saknar henne så oerhört mycket. Och jag har ju knappt träffat hennes ungar. Dom börjar bli stora. Jag ska skriva ett brev. Jag kan ju inte ringa, som du vet. Jag är så ledsen för att jag förlorat henne. Till scientologerna av alla vansinniga irrläror! Hon och hennes mor. Dom är lika snurriga båda två. Och nu är väl barnen också med i samma galna cirkus. Jag bad för henne i min kvällsbön igår. Jag sa «Jesus, gör så att Lisa Marie åter igen vänder sitt ansikte emot Dig och tar emot Din nåd.» Du vet, Marky, djävulen drar och sliter i oss från alla håll för att vi ska gå ifrån den smala vägen som leder till Herren och Frälsningen. Därför måste vi gör vad vi kan för att hindra honom. Du ber väl din kvällsbön, min käre Markus? Du måste göra det. Du måste låta Jesus förstå att det är Honom du älskar.
- Jag är nog lite för agnostisk för att be till Gud, säger jag.
- Säg inte att du inte tror på Herren. Gör det inte. Se, nu kommer Bob och Kevin tillbaka. Hej, Bob.
- Mr. Presley, säger Bob och nickar mot Elvis. Alltid lika stramt och elegant. Alldeles nyss såg jag genom fönstret hur männen kom slängande med sina spön och väskor. Bob gjorde miner och tycktes berätta någon komisk historia, och Kevin skrattade och skakade på huvudet. De släppte varandras händer när de kom närmare huset.
- Mr. Presley, säger Kevin.
- Blir det fisk till lunch? frågar Elvis. Visst har du svenska släktingar, Bob?
- Ja, sir, från Småland, säger Bob. Min farfar Stig Lindeman kom till USA 1922.
- Du ser, säger Elvis och vänder sig mot mig. Det vore gott med friterad potatis till fisken.
- Vi fick dessvärre ingen fisk idag, sir, säger Kevin. Elvis fryser till mitt i en rörelse och lägger sedan ned solglasögonen på bordet.
- Nej, säger han. Ingen fisk idag… Mark, vad är du sugen på?
- Det hade varit gott med fisk, säger jag. Jag säger så kanske mest för att få se hur han reagerar. Elvis ser åt mitt håll, men han verkar inte fokusera blicken på mig. Han sitter fullkomligt stilla och ser ut att vara långt inne i sina egna tankar. Jag blir plötsligt rädd att han ska börja gråta, jag vet inte varför.
- Ja… Fisk är gott, säger han till slut, och rycker sig lös ur posen han fastnat i. Markus, Gud välsigne dig! Den fisken ska jag själv fånga, om så med mina bara händer.
Han ställer sig upp och går mot dörren. Paljetterna glittrar i septembersolen, hans vita jumpsuit ser nästan självlysande ut. För ett ögonblick känner jag magin kring denne man. Hans enorma karisma. Han är vacker. Elvis tar ett bestämt tag om dörrvredet, vänder sig emot mig i det han går ut genom dörren. Jag ser att han ler, sedan är han borta.

- – -

Juryen uttaler:

At en fanfiksjon er totalt blottet for handling er ikke nødvendigvis noe negativt, og i dette svenskspråklige bidraget er det heller tvert om. Utgangspunktet er en usedvanlig dagligdags og triviell samtale mellom hovedkarakteren og selveste Elvis Presley. De to sitter på et kjøkken i Sverige og prater om religion og fisking, og det er mer enn nok.

Sider: 1 2 3 4

Tags: Fanfiksjon, konkurranse, Lydverket, vinner